Den livsstil som många av oss västerländska människor har i vår tid medför att vi ofta lever i en ständig rörelse mellan olika identiteter. Forskare brukar kalla detta den postmoderna människans livsmönster. Vi upplever att vi består av olika lager av identitet som kön, etnisk bakgrund, nationalitet, sexualitet, ålder. Vi tycks ha vant oss vid att i olika sammanhang glida in och ut ur olika roller och vi byter ibland skepnad i mötet med andra människor. Vår identitet ändras också över tiden, våra roller skiftar och förändras beroende på var i livet vi befinner oss. Även våra kroppar förändras. Känslorna och begären är bångstyriga och vill inte alltid passa in i den förväntade mallen. Ibland är vi för mycket och ibland för lite. Samtidigt längtar vi efter och söker helhet och integration, söker vår kärna och vårt centrum. 

Queerforskningen, och inte minst queerteologin, är ett nytt och spännande forskningsområde som bl.a. beskriver just detta fenomenet: att vi människor inte har så stabila identiteter som vi kanske vill tro. Gerard Loughlin beskriver i antologin Queer Theology – Rethinking the Western Body queer-begreppet. Loughlin menar att på samma sätt som teologi har svårt att passa in i den moderna världen är queer det som inte passar in, som betraktas som olämpligt, marginaliserat. Att vara queer är att befinna sig i en sårbar och marginaliserad position. Våra kroppar och identiteter har drivkrafter och begär som är svåra definiera. De är också instabila och queerteorin säger bl.a. att människan upplever ständiga identitetsförluster som leder till splittring och melankoli.

Inom queerteologin vidgas begreppet queer till att också avse själva processen att förflytta sig mellan olika identiteter. Glidningen mellan olika identiteter och det lidande som identitetsförlusterna innebär blir också en väg för transformation. Elisabeth Stuart, en av forskarna, påpekar att våra världsliga identiteter inte är det som bestämmer oss människor utan att vi är skapade till att likna det gudomliga, till att vara Guds avbild. Hon menar också att vi behöver rituella handlingar för att markera olika identitetsförskjutningar. Som ett exempel på en sådan rit nämner hon det kristna dopet. 

Även vi s.k. postmoderna människor behöver genomtänkta riter för att åstadkomma helhet i våra splittrade jag. Jag tror att danshymnen utgör en utomordentlig grund för en sådan rit.   När vi läser hymntexten ser vi bl. a. att olika motsatspar beskrivs. I hymnens andra del upprepas en rad påståenden som innehåller motsatspar som är aktiva - passiva och positiva – negativa. Hymnen sjunger jag vill såras och jag vill såra, jag vill äta och jag vill ätas. Men vem vill egentligen såra någon annan? Och det finns väl ingen som av fri vilja strävar efter att bli sårad? Ändå vet vi av egen erfarenhet att detta sker i våra liv. Inte minst när vi älskar, när vi öppnar oss för andra människor, för våra passioner och lidelser. Vi blir levande och sårbara.

Därefter påminner hymnen oss om att människan inte är ensam, att nåden, rymden, stjärnorna och hela kosmos dansar med oss. Sedan förs vi vidare till ytterligare motsatspar; Ett hus har jag inte och hus har jag / En plats har jag inte och platser har jag. Frågan tycks ställas rakt in i postmoderniteten – kan den som splittrar sig i olika roller, som rör sig mellan olika identiteter höra hemma någonstans?

Jag förstår hymnen som att den i sång och dans beskriver en slags ordning för gränsöverskridande och transformation. Vi erbjuds ett mönster för tranformation av våra olika och splittrade identiteter och det lidande de medför genom att erkänna och utforska motsatserna och genom dansen integrera dem i upplevelsen av enhet med det gudomliga mysteriet. Hymnen lär oss att det är enbart genom att acceptera lidandet och transformera de existentiella erfarenheterna som vi enligt hymnen kan röra oss bortom lidandet. 

Det är nåden som dansar som åstadkommer denna transformation och enhet. Det är inget som det egna jaget kan åstadkomma av egen kraft utan det är något som sker när vi överlämnar oss i dansen och riten. Våra olika och motsägelsefulla identiteter försvinner inte utan blir en del av en helhet. Cirkeldansen blir en rituell väg till en mystisk förening, som går både från människa till människa och mellan människa och Gud. Inte bara den enskilda människan förändras och transformeras, utan även kollektivet.

Ingegärd Heller

 

Lästips

Loughlin, Gerard (red), 2005: Queer Theology: Rethinking the Western Body. Oxford: Blackwell Publishers.

Sexuality and the Sacred: Sources for Theological Reflection, 1994. Red. Nelson, Longfellow: Westminster John Knox Press

Worsøe Reiff, Anja,  Hvorfor Danser Visdommen? En undersøgelse of religiøse erfaringspotentialer i dans og bevaegelse, Uppsats i praktisk teologi, Köpenhamns universitet

Tillbaka till inledningen